Plommonsylt, päronsylt och..

.. nån mer sylt.

BARA för att ni är en hel del som hamnar här efter sökningar på ovanstående, och jag mig veterligt inte har lagt ut på plommonen allafall, så lägger jag härmed ut det recept på plommonsylt som JAG för det mesta använder. Helt tomhänta ska ni inte behöva bli eftersom ni av nån anledning hamnar här så:

—————————————-

PLOMMONSYLT
3kg plommon
2L el. 1,8kg socker
ev. Melatin
ev. konserveringsmedel

Skölj
Lägg plommonen i kastrull.
Koka sönder på SVAG värme.
Rör om då och då.
Ta bort kärnorna som flutit upp.
Tillsätt socker.
Koka sakta i 10-15 min.
Blanda i ev. Melatin - ev. konserveringsmedel.

EDIT: Sen brukar jag faktiskt låta nån tredje- alt. fjärdedels kanelstång ligga med i en tesil. Eftersom jag är glömsk som f_n brukar jag komma ihåg kanelen framåt tredje omgången jag kokar men då häller jag ihop en större del av de tidigare omgångarna med den senaste och låter dom stå tills allt kallnat och låter alltså tesilen med kanelen ligga kvar. Ger lite extra “sting” på sylten men utan att för den skull smaka FÖR mycket kanel.
ENDEDIT

—————————————

Päronsylten hittar ni om ni söker på det i sökrutan uppe till höger.
.
.
.
.
.

Taggat: päronsylt, plommon, plommonsylt, Recept

.. kan ingen ondsint vilja i världen skilja åt…….

Året är 1982. 27 år sen nu. Och det är jag, min lilla kusin L i mitt knä, hennes storebror o min kusin J och längst till höger.. vår älskade mormor/farmor. Mormorfarmor är borta idag men vi.. VI.. finns kvar. Idag lite äldre, lite mer MEDVETNA och med mormorfarmor i minnet.. kommer kanske somligt inte längre vara som förut…..

Pia, L, J, mormorfarmor 1982

Rosen uppe på kistan stod för så mycket mer o fler än vad som sades högt… Rosen var en symbol för fleras kärlek och saknad och RESPEKT! Ett tecken från både levande och döda att.. inget eller INGEN eller NÅGON kommer nånsin lyckas i sitt uppsåt - ha det i jääävligt gott minne…
.
.
.
.
.

Taggat: döden

.. mormor…..

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
~ Erik Blomberg ~ psalm 797 ~

Om bara några fjuttiga timmar samlas vi, dina allra närmaste, för att säga farväl en sista gång. Förlåt att jag svär, jag VET att du inte tycker om det, men.. det här kommer bli en jääävlig tung dag! Men tack Gud för att den ändå bär med sig en del glädje, för det kommer den att göra. Och jag hoppas på kärlek, omtänksamhet och respekt…..

Sov gott, vila i frid.. mormor och.. “Var inte rädd för mörkret….. “!
.
.
.
.
.

Taggat: döden

.. jubileumsprodukt på Coop år 2009 och det är liiite riv o slit efter grejorna av vad jag förstår.

Jaha.. jaja.. en del fick inget, somliga fick massor…..

Kanske skulle lägga ut dom på tradera, jag oxå :-)

12 muggar, tre handdukar och en förpackning servetter. Känns inte helt fel så.. TACK.. mams med sambo för det! *kärlek*
.
.
.
Och ni andra kan ju sitta där o dreggla o sura för att det var slut hos er *gladsomfan*
.
.
I övrigt har jag satt nu surdeg för  i år. Den andra blev bortglömd och gick inte rädda men nu är en ny färdig vilken dag som helst och sen är väl då surdegsbakandet igång igen. Och en hel del har hänt med Impalan. Och så händer ju då lite annat omkring oss oxå som just nu helt enkelt tar all jävla tid o kraft man bara har.
.
.

.. bilder här bredvid datorn. Som det är meningen att jag ska gå igenom. Nåt hundratal kanske. Eller lite till. De ligger i sin jävla hög och jag ska titta på dom. Jag SKA göra det. När. Som. Helst.

De ligger här precis bredvid mig. Jag behöver bara sträcka ut handen det allra minsta lilla åt vänster så har jag dom i min hand.

Att nåt som liksom ändå är så litet kan bli ta mig fan så helvetes oöverstigeligt!!???

Liten stor hög

Och vad ligger dessutom överst? Johodå, en bild på mig. Tagen -74, när jag var 12 år, och jag dricker vatten ur en bäck nånstans runt Storvallen. På en sån där liten utflykt.

FAN.. jag vill inte!  Fast jag vill. Men jag vill inte. Fast jag vill. För jag fick dom här av mormor och morfar för många år sen. När de rensade ut lite. Så fick jag massor av kort. På mig. På oss. Och nu är det meningen att jag ska gå igenom allihop.

Men det tar emot. Som fan! Det är bl.a kort från en jävla massa fjällresor vi gjorde när jag var yngre. Vandringar. Fiske. Utflykter. Och jag vet ju att de flesta korten är just på mig och mormor. För det var ju mest morfar som tog korten. Och just nu är korten på mormor och mig allra känsligast att se. Fast bara vetskapen att morfar ju oxå är inblandad gör fan inte saken bättre. Att det här är det som var just.. jag och min mormor och morfar. Eller om vi då vänder lite på det; en mamma och pappa på utflykt med sitt lilla sladdisbarn. En gång i tiden…..

Näpps, jag ska väl ta och rycka upp mig lite i kragen och ta itu med… det jag ska ta itu med…..

Jag är tuffare än man kan tro.. det är just precis vad jag är det….. *ynk*
.
.
.
.
.

.. så fjärran men ändå nära
En ängel ska bära min hälsning till dig
Du är alltid en del utav mig”

För det är du, lilla mormor. Du är för alltid en del utav mig. Och så fjärran men ändå nära. För nu är du ju inte längre med oss. Här.

Mormor. Lilla mormor. Min extramamma. Min andramamma. För det var ju det du var, min andramamma. Min extramamma. Inte för att du på nåt sätt “konkurrerade” med min alldeles egna riktiga mamma, nejnej, så var det inte. Utan du var min mormor fast du samtidigt var just min.. andramamma. En mångt äldre mamma än min egen riktiga. Mormor fast mamma. Mormor fast mamma. Fast jag ju alltid sa “mormor” till och om dig så var vi ju fan så mycket tajtare och närmare varandra än så.

Och omvänt var det ju detsamma. Jag var ju ett barnbarn fast jag inte var det. Jag var ju inget barnbarn i ordets rätta bemärkelse; jag blev ju istället det tredje barnet. Ert minsta och yngsta. Så har det ju alltid varit och så är det ju än idag. För ni blev ju inte föräldrar “på riktigt” förräns jag kom. Dryga nitton och sexton år efter era egna. För det var ju för, med och till mig ni till slut blev det. Föräldrar. Mamma och pappa. Det ni inte hade varit innan.. det blev ni ju efter att jag fötts. Då när ni var runt 40-årsåldern båda två. Och jag blev er lilla minsting. Hårt hållen som fan men ändå så mycket friare än de andra. Och bortskämd satan. Mormors lilla flicka. Och morfars lilla flicka. Lilltösen eran. Och så är det ju fortfarande och ingenting kan ändra på det.

Jag vill skriva miljoner ord. Om dig, mormor. Och om mig. Om oss. TILL dig! Men jag kan inte. Du lämnade oss i söndags, mitt på jävla ljusa dagen, och det är bara två jävla skitdagar sen. Och det gör så förbannat ont, sorgen är så in i helvete djup. Och i det djupet har jag inga ord. Inga ord för att berätta om dig o mig. Om oss. Alla minnen jag har ända från jag var långt under året. Allt vi hade som var så nära så nära, allt vi gjorde… Allt du faktiskt betytt och varit för mig… allt allt allt. Fast jag vill låta hela världen veta……….

Allt som hände “hemma” i Skänninge. Allt med stugan i Strånna utanför Tranås. Där morfar lärde mig simma och jag kommer än idag ihåg hur det kändes som om han höll mig under magen. Fast han släppt taget. Men baddräkten liksom klibbade fast så det kändes som att han höll kvar. Och jag simmade på i trygg förvissning om att han höll i mig. Fast jag simmade själv och du och morfar nästan skrattade er fördärvade åt mig. Och efter det blev jag som en jävla fisk i vattnet. Och så förblev tills jag kom upp i sena tonåren o höll på att frysa ihjääl om det var under 25 grader i vattnet. Till skillnad mot när morfar och jag badade i både Sommen och Vättern när isen låg kvar. Och du tyckte att vi var helt totalt jävla - det sa du inte.. för svor gjorde du inte i första taget - galna. Och så stod du där på land. Beredd med handdukar och fika när vi kom upp. Och det här hände ju liasom inte bara en gång.

Allt om alla resor vi gjorde till fjällen. Alla fjällvandringar vi gick på. Om den där sena, så vansinnigt vackra, färjeturen på Storsjön. Om det året - av flera - vi var i Höglekardalen och min bästis Annelie var med. Om hur vi märkte upp och räknade alla mina myggbett jag fått. Närmare trehundra om jag inte minns helt galet. Allt om alla gånger du och morfar och jag var iväg och fiskade. Om alla gånger på alla småsjöar. På östkusten. Om alla gånger morfar och jag var iväg själva o sen kom hem o lämpade av fångsten till dig.

Och.. t.om om dina hårda nypor vill jag berätta. Om hur jag - när jag inte skötte mig - fick ta emot nyp hårda som faaan. Särskilt i låren vill jag minnas. Ont satan gjorde det allafall. Men jag kan inte idag känna att det var “fel” - jag hade garanterat gjort mig förtjänt av dom. Allafall för det mesta för.. nån ängel var jag ju inte precis. Inte ens mot er :-)

Jag skrev för inte så länge sen om hur jag - då - nyligen sagt till en mig närstående att jag fan kunde skatta mig lycklig över att jag är så gammal som jag är o har båda mina föräldrar i livet PLUS mormor och morfar. Jag önskade ju strax efteråt att jag aldrig sagt dom orden. För sen kändes det ju som att det på nåt sätt blev början till all jävla skit som varit sen i mars.

Du blev 86 år, mormor, så du hängde ju liksom med ett tag. Ett långt liv fick du. Och yngst var du av tio - eller var det nio? - syskon och du blev den sista av er att lämna. En seg liten tant. Och jo.. du var ju liten som i LITEN.. en tvärhand hög bara o nådde mig väl möjligen till brösthöjd.. både då och nu.

Jag kan väl inte säga att det här var en överraskning, vi har ju vetat en tid att du varit på väg bort men alltså.. det gick ju så jävla fort! Din sista tid blev så kort, FÖR kort! Vi skulle ju hinna lite lite till. Om så bara att träffas. Det var ju inte meningen att du skulle gå NU! Men.. för din skull var det här bäst som skedde. Det vet o förstår och tycker o känner ju t.om jag. För inte önskade jag dig att ligga som en jävla morot fram till den yttersta dagen, det gjorde jag inte. För det är fan inget liv. Det är inget värdigt liv. Och hade du inte gått nu, kunde ju tiden dragit iväg som fan. Och det ville du ju inte själv heller. Det sa du ju faktiskt. Flera gånger. Och som det nu slutade så var det ju en naturlig övergång. När allt bara tog slut. Och både du och kroppen gjort sitt här på jorden.

Och i flera veckor har du ju sett de dina omkring dig. De där som redan är borta. Som är på andra sidan. Och pratat om dom och till dom. Men jag undrar lite vem hon var, hon den där lilla flickan som satt bakom hörnet och grät och inte vågade komma fram. Hon som du ropade på. Och pekade på. Bakom mig. Och som du pratade till som vore hon där. Nog för att JAG satt och grät tårarna ur mig just den gången men.. det var ju inte mig du menade. Det var nån annan.

Och du mormor, ba så du vet.. jag sket fullständigt i nu de sista gångerna om du inte kände igen mig när jag var hos dig! Det spelade väl fan inte mig nån roll - jag visste ju att du visste ändå. Lite kul är det ju ändå att medans alla andra i hela mitt liv kallat mig för “Pia” så har alltid du och morfar sagt “Susanne” - som jag ju faktiskt heter - men nu de här månaderna så har ni båda börjat kalla mig “Pia”. Att det skulle ta hela mitt liv.. märkligt :-)

Jag hann inte fram innan du gick men.. du och jag sa farväl för ett tag sen. Då i början av det här sista slutet. Så det gör inte riktigt så ont som jag trodde det skulle göra - att jag inte var hos dig när du lämnade. Men jag ångrar mig som faaaaan för att jag inte lydde dig i torsdags och kröp ner hos dig och höll om dig. VARFÖR kröp jag inte ner och låg där och höll om dig… tills du lämnade… När du sa till mig att göra det… VAD kan ha varit så jävla viktigt o som gjorde att jag senare åkte hem… Det fanns väl fan inget viktigare än du just då………

Älskade, älskade mormor, älskade älskade andramamman min.. du ÄR för alltid en del utav mig, så fjärran men ändå nära. En ängel ska bära min hälsning till dig - du är alltid en del utav mig!

Sov gott, älskade lilla mormor!

Vi möts igen
.
.
.
.
.

Taggat: döden

.. började på dagis igår.  Min lilla allra minsta. Och hon gick dit alldeles alldeles själv. Utan att mamma - dvs jag - eller PP (PlastPappa) eller ens Storasyster var med och höll handen och tårögiga stod kvar på skolgården medans hon försvann in genom porten tillsammans med en hel drös andra småttingar. Hon klarade sig själv. Min lilla snuppeluppa. VÅRAN lilla snuppeluppa.

Hon är min yngsta. Hon är mitt fjärde barn. Hon har alldeles nyss slutat med blöjor. Hon har alldeles nyss slutat ränna omkring med pipmuggen full med fil. Napp hade hon ju just aldrig så den kan jag inte säga att hon slutat med. Och det var ju bara häromdagen hon senast sa “Jag heter Sarah - BARA SARAH!!!”***

Och hon är ju inte bara MIN yngsta, hon är ju VÅR yngsta! För av våra sammanlagda sju ungar är hon allra minst. Allra ungast. Allra allra yngstast. Och det är ju liksom inte bara JAG som har fjärilar i magen inför den här nya tiden som kommit. Vi har ju SETT att det här varit på gång, vi har ju VETAT.. men vi har INTE VELAT förstå! Och hennes PP är ju fan t.om snudd på värr än jag! Han som helst vill att hon stannar hemma.. alltid! Han som helst inte vill släppa henne utanför dörren! Han som stänger öronen om vi så mycket som nämner killkompisar! Han som är fullt nöjd med att hon sitter här hemma med oss dygnet runt! Han som kan fråga “ska du vara hemma ikväll/följa med oss till (sätt in ungefär vart som helst vi kan tänkas förflytta oss till)….. ?” och vid svaret “näe, jag ska till UNF!” dansar krigsdanser och tjuuuter av - spelad - glädje och säger att “åååh så skööönt, då ska vi äta godis (alt. chips o ostbågar och pizza hyra film gå på bio.. what ever som kan tänkas locka Lilltösen att stanna hemma) och du fååår inget!!!”.

Hittills har inget han sagt eller gjort lyckats få henne att ändra sig och.. inte lurar han heller nån med det där spelandet för alla VET att finge han ensam bestämma skulle hon inte vara en meter ifrån honom.. nånsin!

Men från igår så är hon ju det… Ifrån honom. Och mig. Varenda jävla dag dessutom! Och inget kan vi göra åt det! Hon fyllde sex år i slutet av juni och började dagis igår. Och när vi under sommaren bävat lite inför den här dagen och försökt prata om det med henne har hon reagerat som vilken trotsig sexåring som helst och skrikit:

“MEN FÖR FAAAAAN ÄR NI HELT JÄVLA DUMMA I HEEELA JÄVLA HUVUDET ELLER.. ??? JAG ÄR SEEEXTON OCH BÖRJAR FÖRIHELAHELVETET PÅ GYMNASIET!!!!!”

Öh.. va… nu hörde inte vi dig riktigt.. lilla stumpan… Komsikomsi till mamsimamsi och plastispappsi så går vi till lekparken en stund så du får lugna ner dig lite…….

.
.
.
.
.

*** När Sarah var liten (yngre än fyra år ungefär) kallade jag henne för bl.a snörpelörpa, hönsamaja och min lilla snuffseluffsa. Sarah blev minst sagt SKOGSTOKIG - redan då :-) - och spände vareeenda jävla gång ögonen i mig o halvskrek görsasurt att.. “JAG HETER SAAARAH - BAAARA SARAH!!!” Och gav mig därmed det gyllene tillfället att spä på retandet ytterligare genom att kalla henne för just det.. “barasarah”. Och hon råhatade när jag sjöng “Lilla söta Sara i Sahara… ” och “Sarah, kom ut ikväll.. jag väntar i hörnet vid 7/eleven” så därför sjöng jag inte dom sååå himla ofta *eller huuur.. moahahahaha*.

————————————————————————-

I övrigt är jag som märkes jäävligt frånvarande här - o överallt för den delen - och så kommer det väl förbli. Ett tag till. Life sucks och har så gjort i några månader och Liemannen är ständigt närvarande. Käre älskade svärfar har han redan hämtat och fler står på tur inom en förmodligen inte alls så avlägsen framtid. Och jag kan inte stoppa tiden och hejda livets gång hur gärna jag än skulle vilja. Det mesta just nu är sorg och smärta i en aldrig sinande ström och all ork läggs på att klara av en dag i taget. För att inte säga.. en timma i taget……….

Puss.. ´til we meet again och.. var rädda om varandra där ute.. jääävligt rädda om……….
.
.
.

.. eller rättare sagt; Falköping here we ARE… För det är just där vi är för tillfället och några dagar framöver. Åker med Kompis M och leker campare på Mössebergs camping, beläget en ungefär sjuttontusen meter över havsytan. Känns det som allafall när man står utanför husvagnen och tittar ner över nejderna.

Blev ett snabbt stopp i Karlsborg för en kopp kaffe och några rullar kex och sen vidare. Och nu är vi framme. Imorgon är det Nasco Yankee Meet här i Falköping som gäller och på söndag åker vi hem. (och ja.. vi har husvakter hemma som heter duga om nån skulle inbilla sig att huset med alla våra fina värdesaker nu står tomt :-) )

Nu är ju inte det här nån resblogg men vaffan.. några små bilder kan jag väl ändå bjuda på när jag ändå är här.

Fika i Karlsborg och HONOM kan ni låtsas att ni inte sett!

JAG agerar mittstolpe - o fotar som fan -medans Snillen Spekulerar

Tusen meter över havet - MINST!

Rökrutan

Och nu ska jag gå o se om jag kan få lite mat på det här snålstället. Kanske kan jag tigga till mig en liten kvällsmacka allafall…. Kanske…. Om jag är jääävligt snäll - hur i fan nu det ska gå till men… - så kanske de mjuknar och öppnar kylskåpet.
.
.
.

.. det var en sommardag.

För det var det. En sommardag för idag ganska så exakt tio år sen. Liiite nervigt får jag väl ändå lov att säga att det var. Att du fanns, det visste jag ju. Att vi ganska så snart skulle få en relation däremot.. det visste vi inte riktigt. Inte då. Men ett litet tag senare var det ett faktum. Och faktiskt.. just där och då var jag inte helt hundra säker på att du var just.. du…..

Jag var här, här där jag bor idag. Och du var här. Och det var några fler här. Lite mer folk. Fast dom hade jag träffat innan, dom kände jag. Huset höll på att målas och de som var här, var här just för det - att hjälpa till och måla. Och du… tja….. det var väl en sån där, på den tiden, vanlig “inspektionsrunda”. För du gjorde ju såna. Lite då och då. Eller kanske ska vi säga precis så som det efter ett tag började kännas, kanske? Idag finns ju inte längre nån anledning att ljuga för dig.. du vet ju alla våra tankar och känslor så.. jag säger det nu så är det sagt sen: du var här i både tid och otid! Och ibland var jag PISSTRÖTT på dig! Gaaah, så trött långt in i märgen jag var! Ibland….. men det gick för det mesta ändå över ganska så fort. För.. inte faaan kunde jag vara arg på dig! Inte några längre stunder allafall. Eller.. sannare sagt.. inte några långa stunder alls. De var hastigt uppblossande. En stunds tillfällig frustration. Sen gick det över.

Men.. och inbilla dig inget annat.. jag skulle ALDRIG tillåtit dig att fortsätta rännandet vare sig i samma eller större utsträckning! Noway never att jag skulle!

Visst.. du checkade ju bara av det som var ditt.. visst visst. Men det var nya tider på G här då. Och i dom nya tiderna ingick jag. Men inte du… Inte på samma sätt som tidigare. Sakta men säkert bytte vi liksom plats.. du och jag. Jag kom och du fick dra dig tillbaka. Fast, inget illa ment.. det var ju bara en naturlig utveckling av situationen som då rådde. Och som råder idag. Vi intog väl bara våra de där naturliga platserna faktiskt. Och inget annat.

Jag minns inte längre exakt de är första orden vi bytte. Fast.. nu ljuger jag. För visst minns jag de första JAG sa allafall. Jag kom runt hörnet på altanen med penseln i högsta hugg. Jag skulle in och…. ptja.. jag skulle göra nåt. Nåt… Utanför altanen stod han den där D*nsken, du vet. Honom kände du ju. Och han dig. Och han höll oxå en pensel i handen. Plus en burk vit färg. Och så kom ett litet försiktigt “hej” från mig. Till dig. Till den där - och som jag sa förut så var jag inte riiiktigt hundra på att du var.. du - gubben med ciggen i mun. Som stod där. Och log sådär busigt som bara du kan. Som bara du kan. Och din son. För han kan le precis likadant som du. Sådär du vet.. med världens alla bus i ögonvrån.

Sen sa du nåt om att måla på mig oxå. Eller nåt om att han D*nsken skulle hälla färgburken över mig. Eller nåt åt det hållet. Jag minns som sagt inte längre ordagrant hur de här allra första orden föll.. inte mer än mitt lilla försiktiga “hej”. Men MÖTET glömmer jag aldrig. Bara orden är borta.

En stund senare fick jag sen veta att du var…. den du var. Och nånstans ifrån fick jag en känsla för dig som sen har hållt i sig i alla år. Me like….. om vi säger så…..

För jag gjorde det. Och gör. Och GÖR! Än idag. Tio år senare. Jag tror aldrig jag sa nåt om det. Jag vet heller inte om du nånsin förstod det. Jag HOPPAS att du gjorde det. Jag hoppas faktiskt det men.. kanske inte. Kanske förstod du inte att jag tyckte förbaaannat mycket om dig! Kanske visade jag det egentligen heller inte. Fast joo fan.. jag trooor faktiskt att du ändå nånstans förstod. Att du visste. Eller.. jag VILL att du ska ha förstått! Jag VILL att du ska ha vetat!

Näe, du kanske aldrig förstod. Men både då och nu VILL jag det! Men tyvärr står ju i det här fallet min vilja i skogen och växer. Som man väl kanske sa på din tid. Då.. då när du var liten. Ung. För uttrycket är ju gammalt som gatan. Som du.. ungefär :-)

Men vet du, jag såg dig! Jag SÅG dig! Och jag HÖRDE dig! Av här och nu oförklarliga skäl var det ju så att du på nåt sätt nästan alltid.. “försvann”. Du vare sig syntes eller hördes. Inte så som du BORDE gjort. Om du fått. De tillfällen du gjorde det var helt jävla skitsköna att få vara med om. Att få sitta där och uppleva att du både hördes och syntes. Att liksom DU OXÅ fanns. Du gjorde inte stort väsen av dig men vaffan.. skönare humor än din får man ju leta efter! Eller alltså.. JAG behöver ju inte leta - det är ju sån där humor som JAG älskar. Och som jag själv har.. om jag lite ödmjukt så får säga. Och det får jag ju. Säga så. Idag. Idag får jag säga ungefär precis vaffan jag vill. För.. vaffan skulle du kunna göra åt det.. liksom???

Du.. den där gamle surbultade skitgubben. Som jag haft så jävla mycket kul med under åren som varit. Under de här tio åren som nu gått sen den där första gången vi möttes. Som under den där många gånger just surbultade ytan gömde en enkel, naiv, busig bonnapöjk. Med världens jävla humor. Med “rätta” buset i ögonen. Alltid låg buspojkeglimten där och lurade. Fullt öppen för den som kunde och ville se. Under din gammelgubbeyta bodde en liten jävla skitunge.. helt enkelt. Kanske en smula rått sagt men vaffan.. hur i helvete ska jag annars uttrycka det när jag inte har andra ord än dom? So let it be……..

Idag.. är inte glimten i ögat borta. Men den har bytt dimension. Idag hoppar en liten barbent barfotagrabb skrattande omkring bland stockar och stenar. Idag sitter en gammal skruttgubbe med en cigg i näven förnöjt på en pall bredvid en rabatt med vääärldens finaste minirosor. Runt honom står stengubbar i alla dess former och utseenden. Och klockor. Klockor till förbannelse och leda. Till leda och förbannelse för oss vanliga dödliga, ja. Men surmulegubben hyser den största kärlek till dylika ting så.. för dig är det här ren och skär lycka.

Jag har hört om en stad ovan molnen. Fast jag tror inte du är i nån stad. Jag tror att du sitter ungefär som jag skrev ovan. Och inte bara sitter.. jag tror att nu har den där lille grabben som alltid bott inom dig fått fullt utlopp för sig. Och sitt.

Det tog inte så lång tid för dig att gå. Det var heller inte särskilt smärtsamt. Du vet det där vippande bladet!? Det där som plötsligt började just.. vippa… Och som fick mina ögon att dras dit. Av nån jävla anledning som jag där och då inte förstod. Som jag efter en stund KÄNDE meningen med.

Som vippade och gungade fast det inte fanns en susning i helvete att det egentligen KUNDE röra sig. Det var helt vindstilla. Allt här var så tyst, så tyst. Inga fåglar som kvittrade och sjöng. Inga getingar och humlor. Inte ens flugjävlarna var framme.

Du vet.. det där bladet som sen sakta, sakta slutade. Under den tid det tog dig att gå över. Det tog den tiden på sig. Samma tid som det tog för dig att förstå var du nu befann dig. Och vart du nu skulle gå. Jag bad dig gå, jag bad dig släppa taget. Att sluta kämpa. Jag försökte ge dig alla mina tankar och all den styrka jag förmådde för att få dig att våga släppa taget. Att våga gå. Jag var här och du var där och du hade de dina närmast dig. Men det här hände ändå. Utanför allt “världsligt”.

Till slut tog du steget. Över. Du var lite rädd och vem skulle inte vara det men.. du blev ju mött och mottagen och kände inte längre nån rädsla för vad som komma skulle.

I samma ögonblick som du bestämde dig för att verkligen släppa och gå. Genomfors jag av en stor sorg. Eller.. kanske är “sorg” inte det rätta ordet för vad jag kände. Om jag istället säger att hela jag fylldes av… tårar. Och jag grät.. som jag inte gråtit på länge. Men det var ändå en förlösande gråt. För den här känslan som då var, övergick sedan i ett lugn. Ett obeskrivligt lugn. Till frid och stillhet och ro.

Och där slutade oxå det där bladet att vippa och gunga.

Och där och då visste jag att du gått. Att du lämnat. Och att du gjort det med frid inom dig.

Och några timmar senare fick jag det bekräftat. Det jag redan inom mig visste.

Jag kan säga.. vila i frid.. sov gott eller vaffan som helst sånt där “fint” du vet men.. jag gör nog inte det. Istället säger jag: nu kan du busa fritt.. du barfotabarn i livet!

Och du.. gubbstrutt.. ett sista ord ba så du vet: du ska skiiita i hur jag (jaja.. miss-)sköter trädgården och om du smyger omkring här o så mycket som peeetar på mina vilda hallonbuskar eller välklippta äppelträd eller mitt igenväxta försummade lilla trädgårdsland så får du med mig att göra och jag är fan inte nådig med den som petar på det som är mitt! Eller ja vaffan.. lite ogräs kan du väl få rensa åt mig om du vill… Kanske……

Men du.. och jag VET att jag inte behöver SÄGA det här.. du vet ju idag ändå MEN.. jag saknar dig… så förbannat jävla ini helvetes mycket!!! Och jajaja.. mitt löfte håller jag så gott jag kan och jag taar hand om honom men som sagt.. du VET ju det….. Nu………..

Sov gott.. busa fritt och.. vi ses igen….. framöver……….
.
.
.
.

EDIT
Och för att förtydliga - eftersom flera har svårt att läsa allt efter att inledningsvis trott att det är min T jag skriver till och om :-) - så är det väl bäst att jag talar om att det här är till och för min älskade svärfar Manne som gick bort i början av juli, bara 74 år gammal.
ENDEDIT
.
.
.

Taggat: döden

.. och my sambo is SO sweet!

Han som aldrig annars minns några bemärkelsedagar firade mig minsann igår. Jag är ju inte dummare än att jag begriper att det ligger nåt lurt i vassen och ugglar men…. att bli firad. Av HONOM! På mors dag! Det hör inte till vanligheterna ska jag säga…..

Vad jag fick??? Den här:

Undrar i vilken djuup gammal låda han hittat den här...

Riktigt vad han menar vet jag inte. Men jag TROR att han med det här vill säga mig nånting. Nåt han kanske inte riktigt kan eller vill uttrycka i ord. Och JAG tror att med en bok om BILPLÅTSVETSNING (och jag kaaan faktiskt inte svetsa för det har jag aldrig gjort så då måååste det ju vara en hint om att HAN har mycket svetsjobb att göra på Impalan) på MORS DAG vill säga att eftersom vi förallandel har en drös på sju ungar men inget gemensamt så med den häringa MORSDAGSPRESENTEN vill han att jag ska bli mamma till hans barn! Jupps.. det tog en stund men sen kom jag på det.

DESSUTOM pratade han en hel del om att vi ska mötas i garaget när han kommer hem från jobbet idag. Ehh.. jaha.. jaja….. garaget var det ja… Kallt som fan och Refreshments på högsta volym på garagestereon för det mesta men vaffan.. jag kan väl offra mig för den goda sakens skull. Är det det här han vill så visst.. jag är inte den som är den så.. i garaget möts vi. Om några timmar.

OCH.. icke att förglömma.. så glad SANNA kommer bli när jag berättar det här för henne!!! Jag kan knappt vänta……………

I övrigt händer…… en hel del. Ganska mycket. Med både det ena och andra. T jobbar med Impalan och just nu håller han på där längst bak i skuffen. Och byter ut några plåtar och balkar och vad det nu är allt.

Det ser ut som följer och börjar med en bit plåt:

En bit plåt och mäta och rita och mäta och rita...

.. och efter mer mäta och rita o banka o slå o svetsa...

.. blir det en bit som här väl är näästan färdig

Och här ligger den på plats inne i skuffen

Och nu ska bara justeras så den hamnar exakt där den ska sitta.

Och ja.. vi vet att det går att köpa fääärdiga bitar men.. varför göra det enkelt för sig när man kan göra det själv?

Och så byter vi ämne en smula. Eller.. infogar nåt gullpluttigt i själva ämnet. Ämnet RAGGARBILAR!

Utan att nån av oss egentligen har lagt nån större energi på det så är Lukkeponken en bilälskare av stora mått. Och från att han fick se Impalan på bild första gången så är mommo o PM:s aggabilen ta mig fan det bästa han vet. PM är alltså T. PlastMorfar helt enkelt. Som lille Lukke älskar. Mer än mormor. Ta mig fan…..

Och han har såna bekymmer, den lille plutten. Först hade han ju bara sett Impalan på bild. Och där var den hel och i ett stycke. När han fick se den här i garaget första gången hade vi pallat upp henne HÖGT och dessutom plockat bort framskärmarna. Och det här gillade inte lille Lukke alls någe särskilt. För efter den där första blicken på bilen. Vägrade han sätta sin fot i garaget nåt mer. PRATA om “aggabilen stå aschet” gick bra. Jääättebra! PRATA om att “PM sööönner aggabilen.. mommo laga” gick bra. Men att följa med upp och TITTA fanns inte en suck att vi fick honom till. Han pratar ständigt och jämt om raggarbilen. Och nu har jag tränat honom på att känna igen märkena så han ser att det är en Impala -58. Och halllåååå liksom.. grabben är 2½ år och att visa det stora sidemblemet räcker långt. Nu vet han att mommo o PM:s raggarbilen är en Impala. Och nästa steg vi är i nu i hans utveckling är att han ska lära sig att det är en Impala FEMTIÅTTA… Vi är inte riiiiktigt där än men “aggabilen impla åtta” fixar han. Och mormors hjärta smälter som smör i solsken…..

Sen är han ju inte heeelt blåst i hela huvudet om nu nån trodde det. Oh no.. han brås på mormor sin, det lilla livet. Han hittade ju kvickt som ögat på en ursäkt för att aldrig sätta sin fot i garaget efter den där första traumatiska gången. Så fort vi nämner nåt om att vi ska upp i garaget och titta på bilen - och GISSA hur ofta vi kan låta bliii liksom - så säger han att “aggabilen sooooover”. Och då får vi inte gå dit och störa. Och då gör vi ju inte det för vi är inte elaka på riktigt.

Men en gång lurade han faktiskt sin väna moder. Och satte sina små söta fötter på garagegolvet. Var t.om inne i STORA garaget och vände. Och mormor fick lyfta upp och visa att det inte fanns nåt att sitta på men allafall en ratt. Och en nyckel. Men den fulingen var inte aaalls ute efter att titta på nån raggarbil - han ville bara ut till mormors damm och titta på vattnet och guldfiskarna. Och det visste barnets smarta mormor. Men inte barnets mamma.

Han hade tjatat en braaa stund om att gå ut till dammen och vattnet och fiskarna men av nån anledning var det ingen som ville följa med just då. Så efter att ha tjatat en stund o sen varit tyst en stund började det glimma i hans ögon. Och det syntes att han tänkte. Som fan! Och mitt i allt det här tänkandet och planerandet han höll på med så slank det ur ett litet tyst.. “vatten”. Fast han sa det inte högt. Inte så högt så nån hörde. Inte mer än hans mormor som hade öronen på glänt. Det han däremot sa var: “TITTA AGGABILEN ASCHET!!!”. Som en liten befallning till mor sin om vad han ville. Och mor hans tittade chockat på mig och trodde inte sina öron. Så hon frågade honom tuuusen gånger om de verkligen skulle upp till garaget. Och jodå, det skulle de. Sa han. Gång på gång. Så till slut tänkte ju hans mamma att det var väl för bövelen bäst att passa på då. Nu när han själv ville. Så hon slängde på sig skor och jacka och mormor fick hämta garagenyckeln och sen.. gick de upp.

Han tog väääldigt lång tid på sig på vägen upp. Att komma förbi dammen tog väl en trekvart ungefär mot normala två röda sekunder. Han sölade som faaaan men till slut var han allafall framme. Nyckeln kom i låset. Upp låstes det. Och flera gånger försökte han med.. “schh.. aggabilen soooover” och skulle inte gå in. Men sen förstod han väl att han fick stå för sitt ord så.. några steg in i lilla garaget o fram till dörren till stooora garaget där Impalan står. Och väl där lite åsikter om HUR sönder aggabilen är. Och lite om att PM ska laga. Och att mormor ska laga. Och så fick ju mormor då lyfta upp och visa inuti. Men sen var det nog och tvärstopp. För dååå var raggarbilen sååå trött och vi fick iiinte störa längre. Och sen satte han full fart till det han egeeentligen varit ute efter: att få gå ner till dammen och kasta sten - faast han inte får för mormor för att fiskarna får ont då ju - o sen sitta en stund på huk o försöka få en liten glimt av guldfiskarna.

Det tog två veckor eller så innan jag berättade för Sanna om hur jääävla smart den där ungen faktiskt är. För först lät jag henne få prata och stoltsera sig blååå över hur duktig han varit som SJÄLV velat och vågat gå upp. Och sen….. berättade jag om hur han planerat det BARA för att få komma ut till dammen. Hur han BLÅBLÅSTE henne.

Hon tycker inte om mig mera. Kan jag säga……….

Men det är inte bara det här liksom med vår lille Lukke och raggarbilar… Han ser o känner igen ANDRA “aggabila” oxå. Kom Cheva kom Ford kom vaffan som helst - Lukke ser minsann att det är en raggarbil. Och att såna där stajlade saker är räserbilar. Och att gamlagamla raggarbilar är just.. gamlagamla raggarbilar. Och att rallybilar är rallybilar. Och att såna där k*kförlängare är just k*kförl…. ELLER NEJ FÖR FAN.. sååå säger jag ju inte… Naturligtvis inte.. herregud.. nog för att han är i upplärning men SÅN upplärning kör vi inte….. Vi säger pizzaräser om såna. Istället. Än…. Så länge…..

Och innan jag drar min färde igen så måste jag berätta om en kväll i förra veckan.

Lukke har en halvstor bild på Impalan fastklistrad på en kartongbit. Och på baksidan är ett snöre så man kan hänga upp den. Och över bilden står det “Mommo & PMs raggarbil”. Och en kväll när han skulle gå och lägga sig tog han med sig bilden. För “aggabilen määä sova”. Och sen låg han i sängen och tittade och tittade och pratade och pratade. Med raggarbilen. Och somnade. Med raggarbilen i famnen.

Och när vi var där en sväng i förra veckan hade vi köpt med oss senaste “Bilsport Classic” till honom. För att han skulle få ha en alldeles egen raggarbilstidning att titta i. PM och han gick igenom den några gånger innan vi åkte hem och på morgonen när han vaknade var det första han gjorde att plocka fram tidningen. Och bläddra och läsa. Och det har jag bevis på för här är mms:et jag fick från Sanna den morgonen:

Viktigare än frukost :-)

Och med det säger jag.. vi syns hörs o störs.. när vi syns hörs o störs… När nu det kan bli……….
.
.
.
.

Taggat: bilsport classic, impala, impala 1958, impala 58, lucas, lukke, mors dag, raggarbil, raggarbilar