Sweet little child of mine…
.. började på dagis igår. Min lilla allra minsta. Och hon gick dit alldeles alldeles själv. Utan att mamma - dvs jag - eller PP (PlastPappa) eller ens Storasyster var med och höll handen och tårögiga stod kvar på skolgården medans hon försvann in genom porten tillsammans med en hel drös andra småttingar. Hon klarade sig själv. Min lilla snuppeluppa. VÅRAN lilla snuppeluppa.
Hon är min yngsta. Hon är mitt fjärde barn. Hon har alldeles nyss slutat med blöjor. Hon har alldeles nyss slutat ränna omkring med pipmuggen full med fil. Napp hade hon ju just aldrig så den kan jag inte säga att hon slutat med. Och det var ju bara häromdagen hon senast sa “Jag heter Sarah - BARA SARAH!!!”***
Och hon är ju inte bara MIN yngsta, hon är ju VÅR yngsta! För av våra sammanlagda sju ungar är hon allra minst. Allra ungast. Allra allra yngstast. Och det är ju liksom inte bara JAG som har fjärilar i magen inför den här nya tiden som kommit. Vi har ju SETT att det här varit på gång, vi har ju VETAT.. men vi har INTE VELAT förstå! Och hennes PP är ju fan t.om snudd på värr än jag! Han som helst vill att hon stannar hemma.. alltid! Han som helst inte vill släppa henne utanför dörren! Han som stänger öronen om vi så mycket som nämner killkompisar! Han som är fullt nöjd med att hon sitter här hemma med oss dygnet runt! Han som kan fråga “ska du vara hemma ikväll/följa med oss till (sätt in ungefär vart som helst vi kan tänkas förflytta oss till)….. ?” och vid svaret “näe, jag ska till UNF!” dansar krigsdanser och tjuuuter av - spelad - glädje och säger att “åååh så skööönt, då ska vi äta godis (alt. chips o ostbågar och pizza hyra film gå på bio.. what ever som kan tänkas locka Lilltösen att stanna hemma) och du fååår inget!!!”.
Hittills har inget han sagt eller gjort lyckats få henne att ändra sig och.. inte lurar han heller nån med det där spelandet för alla VET att finge han ensam bestämma skulle hon inte vara en meter ifrån honom.. nånsin!
Men från igår så är hon ju det… Ifrån honom. Och mig. Varenda jävla dag dessutom! Och inget kan vi göra åt det! Hon fyllde sex år i slutet av juni och började dagis igår. Och när vi under sommaren bävat lite inför den här dagen och försökt prata om det med henne har hon reagerat som vilken trotsig sexåring som helst och skrikit:
“MEN FÖR FAAAAAN ÄR NI HELT JÄVLA DUMMA I HEEELA JÄVLA HUVUDET ELLER.. ??? JAG ÄR SEEEXTON OCH BÖRJAR FÖRIHELAHELVETET PÅ GYMNASIET!!!!!”
Öh.. va… nu hörde inte vi dig riktigt.. lilla stumpan… Komsikomsi till mamsimamsi och plastispappsi så går vi till lekparken en stund så du får lugna ner dig lite…….
.
.
.
.
.
*** När Sarah var liten (yngre än fyra år ungefär) kallade jag henne för bl.a snörpelörpa, hönsamaja och min lilla snuffseluffsa. Sarah blev minst sagt SKOGSTOKIG - redan då :-) - och spände vareeenda jävla gång ögonen i mig o halvskrek görsasurt att.. “JAG HETER SAAARAH - BAAARA SARAH!!!” Och gav mig därmed det gyllene tillfället att spä på retandet ytterligare genom att kalla henne för just det.. “barasarah”. Och hon råhatade när jag sjöng “Lilla söta Sara i Sahara… ” och “Sarah, kom ut ikväll.. jag väntar i hörnet vid 7/eleven” så därför sjöng jag inte dom sååå himla ofta *eller huuur.. moahahahaha*.
————————————————————————-
I övrigt är jag som märkes jäävligt frånvarande här - o överallt för den delen - och så kommer det väl förbli. Ett tag till. Life sucks och har så gjort i några månader och Liemannen är ständigt närvarande. Käre älskade svärfar har han redan hämtat och fler står på tur inom en förmodligen inte alls så avlägsen framtid. Och jag kan inte stoppa tiden och hejda livets gång hur gärna jag än skulle vilja. Det mesta just nu är sorg och smärta i en aldrig sinande ström och all ork läggs på att klara av en dag i taget. För att inte säga.. en timma i taget……….
Puss.. ´til we meet again och.. var rädda om varandra där ute.. jääävligt rädda om……….
.
.
.
Kommentera: